Författarprofil

Biografi

En inblick i mitt liv och mina erfarenheter som formar mitt skrivande.

Poesi

Utforska mina dikter ordnade efter teman och kronologi.

Essays

Lagen som vrider tiden tillbaka: en historisk-juridisk analys av retroaktivitet, förvärvade rättigheter och res judicata i ljuset av det svenska lagförslaget om indragning av permanenta uppehållstillstånd

I. Rättsstatens premiss: lagen reglerar livet, den förstör det inte

Från det antika Rom till den moderna konstitutionalismen bär lagen ett minimalt löfte: förutsebarhet och tillförlitlighet. Den klassiska principen lex prospicit, non respicit — lagen ser framåt, inte bakåt — är den grund på vilken individer bygger liv, familj, investeringar, utbildning och sociala rötter [1]. I den romerska rätten tjänade denna princip som ett skydd mot maktens godtycke genom att säkerställa att medborgarna inte skulle straffas eller förlora rättigheter på grund av lagar som tillkommit efter handlingens utförande.

Denna idé fördes vidare i naturens rättstradition och i de moderna kodifikationerna av civilrätten. I Frankrike förbjöd Déclaration des droits de l’homme et du citoyen (1789) uttryckligen retroaktivitet inom straffrätten och kopplade detta till begreppet frihet och individuell säkerhet [2]. I Tyskland införlivade konceptet Rechtsstaat förbudet mot retroaktivitet som en organisk del av rättssäkerheten (Rechtssicherheit) och det legitima förtroendet (Vertrauensschutz) [3]. I den engelska traditionen varnade William Blackstone för att retroaktiva lagar “förstör det offentliga förtroendet och är oförenliga med rättvisan” [4].

I den moderna epoken har denna logik även fått uttryck i den konstitutionella och internationella rättspraxisen. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har betonat att förbudet mot retroaktivitet inte bara är en teknisk norm, utan ett oupplösligt element i rättsstatens princip, eftersom medborgarna måste kunna förutse de rättsliga konsekvenserna av sina handlingar [5]. På samma sätt har EU-domstolen kopplat principen om legitima förväntningar till förbudet mot retroaktivt ingripande och beskrivit sådana ingrepp som en direkt kränkning av rättssäkerheten [6].

Men denna princip är inte ett filosofiskt abstraktum. Den har en konkret, mänsklig innebörd. Lagen existerar inte för att förstöra individens liv, utan för att reglera och garantera det. Av denna anledning förråder varje lag som syftar till att undanröja förvärvade rättigheter, bekräftade genom administrativa eller rättsliga beslut, lagens egen funktion. Den förvandlas från ett regleringsinstrument till ett redskap för juridiskt våld.

I detta ljus måste lagförslaget SOU 2025:99 läsas, vilket föreslår retroaktiv indragning av permanenta uppehållstillstånd (PUT) för tiotusentals människor som redan har erhållit dem genom lag. Dokumentet erkänner uttryckligen att de nya bestämmelserna ska tillämpas även på redan existerande PUT, utan övergångsbestämmelser, och med en ny rättslig grund som syftar till att undvika en direkt kollision med res judicata [7]. Detta är en teknik av form utan substans: även om tidigare beslut inte formellt omprövas, upphävs deras materiella effekt. Och när det handlar om statusen som permanent uppehållstillstånd — alltså rätten att leva för alltid i ett land — betyder det att beröva individen en förvärvad rättighet och göra honom eller henne juridiskt osynlig.

Lagförslaget är därför inte en vanlig reglering. Det är en handling som använder lagen för att förstöra liv byggda med lagen. Och detta är definitionen av godtycke.

II. Den normativa anatomin i lagförslaget: retroaktivitet, avsaknad av övergångsregler och ”ny rättslig grund”

Lagförslaget SOU 2025:99 innehåller tre centrala element som särskiljer det som en normativ akt med extraordinära konsekvenser: det öppna erkännandet av retroaktivitet, avsaknaden av övergångsbestämmelser samt användningen av en ny rättslig grund för att neutralisera redan lagakraftvunna beslut. Var och en av dessa element vore i sig problematisk; tillsammans utgör de en omstörtning av hela rättsstatens arkitektur.

1. Den deklarerade retroaktiviteten

Lagförslaget döljer sig inte bakom tvetydighet: det förklarar tydligt att de nya reglerna ska tillämpas även på redan existerande permanenta uppehållstillstånd, erhållna för år sedan under då gällande lag [8]. Detta är i grunden en upplösning av konsoliderade rättsverkningar. I tysk doktrin faller ett sådant ingrepp inom den förbjudna zonen av echte Rückwirkung (äkta retroaktivitet), vilken anses oförenlig med rättssäkerheten utom i absolut exceptionella omständigheter, såsom rättelsen av ett grundläggande fel i själva lagen [9]. I amerikansk rätt förbjöd Högsta domstolen i målet Calder v. Bull (1798) att lagar skulle tillämpas retroaktivt på ett sätt som förstörde förvärvade rättigheter och såg detta som farligt för själva frihetsbegreppet [10].

Det svenska lagförslaget uppvisar inte en sådan “exceptionell omständighet”. Det rättar inte ett tekniskt fel, det skyddar inte nationell säkerhet i krigstid, utan syftar enbart till att ändra migrationspolitiken med retroaktiv verkan. I den europeiska och anglosaxiska rättstraditionen är detta definitionen av normativt godtycke.

2. Avsaknaden av övergångsbestämmelser

En annan viktig aspekt är att lagförslaget inte innehåller några övergångsregler. Ingreppet är omedelbart: individer som har erhållit PUT enligt gällande lag förlorar den statusen så snart den nya normen träder i kraft [11]. I modern administrativ rätt strider detta mot kravet på transition normative som särskilt bekräftats av fransk och EU-rättspraxis. I det välkända avgörandet Conseil d’État, Société KPMG (2006) betonades att varje ingripande som förstör en regim av förvärvade rättigheter måste åtföljas av övergångsperioder och anpassningsmekanismer, annars strider det mot rättssäkerheten [12].

Inom Europeiska unionen har EU-domstolen upprepat att individer har rätt att förlita sig på den rättsliga ram som gäller vid den tidpunkt då de fattar beslut om sina liv, och varje plötslig förändring utan övergångsbestämmelser strider mot principen om legitima förväntningar [13]. Genom att förneka denna dimension syftar det svenska lagförslaget till en “normativ chockterapi” för över 90 000–180 000 människor.

3. Användningen av en ny rättslig grund för återkallelse

Mer problematisk är den teknik som används för att undvika en direkt kollision med res judicata. Lagförslaget föreskriver ingen omprövning av tidigare beslut från Migrationsverket eller domstolarna, utan inför en ny rättslig grund för att återkalla PUT: det förnekar alltså inte formellt beslutet, men fråntar det dess materiella verkan [14]. Detta är en normativ kringgående av res judicata, en praxis som i den komparativa doktrinen anses djupt farlig. I USA förbjöd Högsta domstolen i Plaut v. Spendthrift Farm (1995) kongressen att upphäva lagakraftvunna domstolsavgöranden genom retroaktiv lagstiftning och kallade detta ett brott mot maktdelningen [15]. I Tyskland har författningsdomstolen slagit fast att användningen av “nya rättsliga grunder” för att neutralisera befintliga avgöranden strider mot förbudet mot Durchbrechung der Rechtskraft — urholkningen av rättskraftens bindande verkan [16].

Denna teknik, som används i det svenska lagförslaget, är inte bara en formell kringgåelse: den är en materiell förstörelse av rättssäkerheten, eftersom den berövar tidigare beslut all praktisk verkan och lämnar endast deras yttre form kvar. I detta avseende är lagförslaget inte bara retroaktivt: det är ett sofistikerat angrepp på res judicata och maktdelningen.

III. Doktrin och internationell jämförelse

1. Tyskland: förbudet mot Rückwirkung

I den tyska traditionen, som har utvecklat en av de mest sofistikerade doktrinerna kring rättsstaten (Rechtsstaat), delas förbudet mot retroaktiva lagar i två kategorier:

echte Rückwirkung (äkta retroaktivitet), när en ny lag upphäver redan konsoliderade rättsverkningar;

unechte Rückwirkung (icke-äkta retroaktivitet), när lagen påverkar pågående eller ofullständiga situationer [17].

Tysklands författningsdomstol har klart fastslagit att echte Rückwirkung som regel är förbjuden, utom i helt exceptionella fall, såsom rättelsen av en lag som var ogiltig ab initio eller för att undvika en konstitutionell lucka [18]. Det svenska lagförslaget faller utan tvekan i den första kategorin, eftersom det förstör konsoliderade rättsverkningar – PUT som beviljats för många år sedan. Det erbjuder inget exceptionellt rättfärdigande, vilket gör dess ingrepp oförenligt med tysk doktrin.

2. Frankrike: rättssäkerhet och övergångsbestämmelser

I fransk rätt är begreppet sécurité juridique oupplösligt knutet till individers legitima förväntningar. Kassationsdomstolen och Conseil d’État har betonat att även när lagstiftaren förändrar ett rättsligt system, är han skyldig att införa övergångsbestämmelser som gör det möjligt för individer att anpassa sig till de nya förhållandena [19]. Det berömda avgörandet CE, Société KPMG (2006) gjorde detta till en bindande standard: lagar och normativa akter som djupt påverkar förvärvade rättigheter, i avsaknad av övergångsbestämmelser, strider mot principen om rättssäkerhet [20]. Det svenska lagförslaget gör just det som är förbjudet i Frankrike: det tillämpar den nya normen omedelbart, utan övergång, på en konsoliderad status.

3. Italien: skyddet för legitima förväntningar (affidamento)

I den italienska traditionen har författningsdomstolen fastslagit principen om affidamento nella legge – medborgarens förtroende för lagen – som en väsentlig del av rättsstaten [21]. Lagändringar som undergräver sådana förväntningar anses oförenliga med konstitutionen, utom i fall där de motiveras av ett exceptionellt allmänintresse och åtföljs av proportionerliga åtgärder [22]. Att avskaffa ett PUT efter många år, utan några övergångsgarantier, är det typiska exemplet på ett ingrepp som förstör legitima förväntningar.

4. England och USA: doktrinen om klar lag och due process

I common law-traditionen är förbudet mot retroaktivitet nära knutet till idén om rule of law. Den klassiske juristen William Blackstone kallade retroaktiv lagstiftning ett “monstrum” som inte hör hemma i ett fritt system [23]. I USA förbjöd Högsta domstolen i Plaut v. Spendthrift Farm (1995) kongressen att upphäva lagakraftvunna domstolsavgöranden genom retroaktiv lagstiftning, och betecknade detta som en kränkning av maktdelningen [24]. Domstolen har också kopplat förbudet mot retroaktivitet till begreppet due process: en individ kan inte berövas förvärvade rättigheter utan en rättvis och förutsebar process [25]. Det svenska lagförslaget, genom att återkalla PUT på grundval av en ny lag, är det tydligaste exemplet på vad common law skulle betrakta som en kränkning av due process.

5. Europeiska unionen: legitima förväntningar och rättssäkerhet

I EU-rätten har principen om legitima förväntningar erkänts som en av de grundläggande rättsprinciperna [26]. EU-domstolen har fastslagit att medlemsstaterna inte får förändra reglerna på ett plötsligt och retroaktivt sätt när dessa har skapat stabila förväntningar hos individer. Målet Mulder (1988) och andra avgöranden har klargjort att en kränkning av denna princip strider mot själva grunderna för EU:s rättsordning [27]. På samma sätt har rättssäkerhet betecknats som en “grundläggande princip i EU-rätten” [28]. Det svenska lagförslaget, genom att beröva individer en förvärvad status utan övergång och utan proportionalitet, står i flagrant strid med denna standard.

IV. Res judicata och maktdelningen: domstolarnas auktoritet under hot

1. Res judicata – begreppets innebörd

Principen res judicata (rättskraft) är en av de äldsta och mest konsoliderade institutionerna i rätten. Ursprungligen från romersk rätt (res judicata pro veritate habetur – det som har dömts betraktas som sanning), garanterar den att lagakraftvunna domstolsavgöranden inte kan öppnas på nytt i all oändlighet, och skyddar därmed den juridiska stabiliteten och domstolens auktoritet [29]. I alla moderna rättstraditioner är res judicata inte bara ett processuellt instrument, utan även en konstitutionell garanti för maktdelningen: ett domstolsavgörande kan inte annulleras eller göras ogiltigt av den lagstiftande eller verkställande makten [30].

2. Lagförslagets strategi: form utan substans

Det svenska lagförslaget, för att undvika den direkta anklagelsen om att bryta mot res judicata, följer en formell teknik: det “omprövar” inte Migrationsverkets eller domstolarnas beslut om PUT, utan neutraliserar dem genom att skapa en ny rättslig grund för återkallelse [31]. Beslutet kvarstår på papperet, men dess verkan upphör. I själva verket är detta en sofistikerad form av det som tysk doktrin kallar Durchbrechung der Rechtskraft – urholkning av rättskraften genom en ny lag [32].

Materiellt är detta likställt med att upphäva beslutet. Om en domstol har fastslagit att en individ har rätt till ett PUT, och den nya lagen fråntar denna rättighet genom att ersätta den med ett tillfälligt tillstånd, har domstolens auktoritet reducerats till en formalitet utan effekt. Detta är ett rent exempel på normativt våld mot rättsväsendet.

3. Den komparativa traditionen: Tyskland, Italien, USA

Den tyska författningsdomstolen har varit tydlig: en ny lag kan inte upphäva eller neutralisera effekterna av lagakraftvunna domstolsavgöranden, annars skulle maktdelningen och själva rättsstatsprincipen kränkas [33]. I Italien har författningsdomstolen fastslagit att varje lagstiftningsingripande som försöker upphäva effekterna av domstolsavgöranden är ipso iure okonstitutionellt [34]. I USA fastslog Plaut v. Spendthrift Farm (1995) det absoluta förbudet mot kongressens ingripande i lagakraftvunna avgöranden, och bekräftade att “ingen makt kan säga åt rättsväsendet att det som det har avgjort med slutlig verkan inte längre är giltigt” [35].

4. Internationella domstolars auktoritet

Det svenska lagförslaget påverkar inte bara nationella beslut, utan potentiellt även internationella. Enligt 5 kap. 4 § utlänningslagen är Sverige skyldigt att följa Europadomstolens avgöranden samt FN:s människorättskommittés beslut. Om ett PUT har beviljats på denna grund, skulle varje senare återkallelse inte bara utgöra ett brott mot res judicata, utan även ett avvisande av statens internationella förpliktelser [36]. Detta skulle sätta Sverige i öppen konflikt med folkrätten och principen pacta sunt servanda.

5. Maktdelningen som konstitutionell grundpelare

Utöver doktrinen om res judicata undergräver lagförslaget också maktdelningsprincipen. Genom att ge sig självt makt att “neutralisera” lagakraftvunna domstolsavgöranden placerar lagstiftaren och den verkställande makten sig över rättsväsendet. Detta är en konstitutionell inversion: istället för att rättsväsendet kontrollerar den verkställande makten, är det den verkställande makten som berövar rättsväsendet dess auktoritet. I ett historiskt perspektiv påminner denna mekanism om auktoritära regimers praxis, där lagen används som vapen för att underminera rättslig kontroll – formaliteterna bevaras, men töms på innehåll [37].

V. Proportionalitetstestet och den mänskliga dimensionen

1. Proportionalitet som hörnsten i europeisk rätt

Inom europeisk rätt och den internationella mänskliga rättigheten krävs att varje statligt ingrepp i grundläggande rättigheter genomgår ett proportionalitetstest. Testet består av tre pelare:
– målets legitimitet (det allmänna intresset måste vara reellt och rättsligt skyddat),
– nödvändighet (det får inte finnas mindre ingripande medel för att nå samma mål),
– åtgärdens proportionalitet i snäv mening (ingreppet får inte vara oproportionerligt i förhållande till den kränkta rättigheten) [38].

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (EMD) har tillämpat detta test strikt i mål som rör privat- och familjeliv enligt artikel 8 EKMR. I mål som Boultif v. Switzerland och Üner v. Netherlands har domstolen betonat att utvisning eller ingrepp i uppehållsstatus måste motiveras av allvarliga skäl hänförliga till allmän ordning eller offentlig säkerhet och alltid bedömas individuellt [39].

Det svenska lagförslaget strider mot denna grundstandard genom att verka generellt och retroaktivt mot tiotusentals individer utan individuell proportionalitetsprövning. Det gör ingen åtskillnad mellan personer som är integrerade, de med familj och barn i Sverige eller dem som har erhållit PUT genom domstolsavgöranden. En sådan generell norm är oförenlig med EKMR.

2. Den kvantitativa dimensionen: en massförstörelse av människoliv

Offentliga uppskattningar visar att mellan 90 000 och 180 000 människor kan beröras av denna lag — en befolkning som motsvarar två eller tre medelstora svenska städer. Det rör sig inte om en begränsad åtgärd, utan om ett ingrepp som dramatiskt påverkar det sociala och rättsliga livet för tiotusentals familjer [40]. De praktiska följderna är tydliga: barn som rycks ur skolan, splittrade familjer, integrerade individer som pressas in i en rättsligt osäker status. Detta är inte längre en diskussion om migrationspolitik, utan om en direkt inskränkning av rätten till privat- och familjeliv.

I detta avseende är lagen inte bara oförenlig med proportionalitetsprincipen: den utgör en form av normativt våld. En generell åtgärd som slår sönder 180 000 människors liv kan inte rättfärdigas av något ordinärt allmänintresse. Den skulle endast kunna motiveras under exceptionella omständigheter, såsom ett överhängande krigshot eller en nationell katastrof — omständigheter som saknas här.

3. Legitima förväntningar och rättssäkerhet i EU

Inom Europeiska unionens rättsordning är legitima förväntningar en oupplöslig del av proportionaliteten. I Mulder (1988) underströk EU-domstolen att individer inte får bestraffas för att de har följt en gällande rättsregel [41]. Personer som erhållit PUT har byggt sina liv i Sverige utifrån en klar rättslig ordning: deras uppehåll var permanent. Ett ingrepp som förvandlar denna status till ett tillfälligt tillstånd är en direkt kränkning av denna princip.

Kombinationen av utebliven övergång, åtgärdens massiva karaktär och användningen av en ny rättslig grund för återkallelse gör lagförslaget oförenligt med begreppet rättssäkerhet (rättssäkerhet) som utgör en grund i den europeiska konstitutionella ordningen. I praktiken förflyttas individen från ett stabilt och skyddat system till en tillfällig status, beroende av framtida politiska beslut.

4. Etiska och filosofiska dimensioner

Om staten har en minimal skyldighet gentemot individen är det att inte förstöra ett liv som byggts upp i enlighet med statens egen lag. En lag som gör just detta — som tar bort förvärvade rättigheter genom att reducera dem till provisorier — är inte en reglerande lag: det är en lag som underminerar själva föreställningen om rätt. I denna mening är lagförslaget inte bara okonstitutionellt och i konflikt med europeisk rätt; det är antihumaniskt, eftersom det behandlar mänskliga liv som politiska variabler.

VI. Slutsats: en lag som undergräver rättens själva fundament

I rättshistorien har en tydlig skiljelinje alltid separerat rättsstaten från maktens godtycke: lagen får reglera livet, men inte förstöra det. Det svenska lagförslaget om indragning av permanenta uppehållstillstånd är ett klart exempel på en norm som överskrider denna gräns. Det är inte en ordinär migrationspolitisk åtgärd; det är ett ingrepp som berövar individer rättigheter som vunnits enligt lag och domstolsavgöranden och som gör “det permanenta” till en osäker provisorisk ordning.

Tre kännetecken gör denna lag oacceptabel:

– Den deklarerade retroaktiviteten, som förstör rättsligt konsoliderade effekter och strider mot den urgamla principen lex prospicit, non respicit [42].
– Avsaknaden av övergångsbestämmelser, som förvandlar åtgärden till en normativ chockterapi och förnekar medborgarnas legitima förväntningar [43].
– Kringgåendet av res judicata genom användningen av en ny rättslig grund för återkallelse, vilket underminerar domstolarnas auktoritet och maktdelningen [44].

På europeisk och internationell nivå är detta ingrepp oförenligt med:
– Artikel 8 EKMR, eftersom det massivt inskränker privat- och familjelivet utan någon individuell proportionalitetsbedömning [45];
– EU-rättens principer om rättssäkerhet och legitima förväntningar, såsom de bekräftats av EU-domstolen i mål som Mulder och Duff [46];
– Sveriges internationella förpliktelser, inklusive respekten för EMD:s och FN:s människorättskommittés avgöranden, enligt 5 kap. 4 § utlänningslagen [47].

Om det antas skulle lagförslaget skapa ett farligt prejudikat: det skulle visa att rättsstaten kan reduceras till en karikatyr av sig själv, där lagen inte längre är en garanti för medborgaren utan ett instrument för att devalvera honom eller henne. Ur ett filosofiskt perspektiv är detta ett förnekande av rättens själva funktion: att vara ett skydd mot godtycke, inte ett redskap för att påtvinga det.

Därtill kan den mänskliga dimensionen inte ignoreras: 90 000–180 000 människoliv står i centrum för detta ingrepp. Varje barn som rycks ur skolan, varje splittrad familj, varje integrerad individ som blir “rättsligt osynlig” vittnar om att denna lag inte är ett neutralt instrument utan ett medel för social förstörelse. Och en stat som använder lagen för att förstöra liv som har byggts på lagen är inte längre en rättsstat.

I denna mening är det svenska lagförslaget inte enbart politiskt kontroversiellt. Det är olagligt, okonstitutionellt och öppet oförenligt med den internationella och europeiska rättens doktrin. Dess plats är inte i lagboken, utan i nationella och internationella domstolars akter — för att förklaras ogiltigt.

Fotnoter

[1] William W. Buckland, A Text-Book of Roman Law from Augustus to Justinian (Cambridge: Cambridge University Press, 1921), 58–60.
[2] Déclaration des droits de l’homme et du citoyen, 1789, artikel 8; se även Jean Rivero, Droit administratif (Paris: Dalloz, 1980), 41–42.
[3] Ernst-Wolfgang Böckenförde, Rechtsstaat und Demokratie (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1991), 57–60.
[4] William Blackstone, Commentaries on the Laws of England, Vol. I (Oxford: Clarendon Press, 1765), 46.
[5] Europadomstolen, Sunday Times v. UK (1979), där förutsebarhet betonades som ett väsentligt element i rättsstatsprincipen.
[6] EU-domstolen, mål C-120/86, Mulder v. Minister van Landbouw en Visserij (1988).
[7] SOU 2025:99, Ändring av permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar, särskilt kapitel 6 och 7.
[8] SOU 2025:99, kapitel 7.
[9] BVerfGE 30, 272 (1971), Förbundsförfattningsdomstolens avgörande om förbudet mot echte Rückwirkung.
[10] Calder v. Bull, 3 U.S. (3 Dall.) 386 (1798), där USA:s högsta domstol fastställde gränserna för retroaktiv lagstiftning.
[11] SOU 2025:99, kapitel 8, där det framhålls att inga övergångsbestämmelser föreslås.
[12] CE Ass., 24 mars 2006, Société KPMG, Rec. Lebon.
[13] EU-domstolen, mål C-63/93, Duff and Others v. Minister for Agriculture and Food (1996).
[14] SOU 2025:99, kapitel 7, där det anges att en “ny rättslig grund” ska användas för återkallelse.
[15] Plaut v. Spendthrift Farm, Inc., 514 U.S. 211 (1995).
[16] BVerfGE 45, 142 (1977), om förbudet mot att kringgå rättskraftens bindande verkan i tysk rätt.
[17] BVerfGE 30, 272 (1971).
[18] Matthias Herdegen, Verfassungsrecht (München: C.H. Beck, 2020), 215–220.
[19] Conseil d’État, 25 juni 1948, Société du Journal l’Aurore, Rec. Lebon.
[20] CE Ass., 24 mars 2006, Société KPMG, Rec. Lebon.
[21] Corte Costituzionale, sentenza n. 349/1985.
[22] Amedeo Barbera & Carlo Fusaro, Corso di diritto costituzionale (Bologna: Il Mulino, 2019), 334–336.
[23] William Blackstone, Commentaries on the Laws of England, Vol. I (Oxford: Clarendon Press, 1765), 46.
[24] Plaut v. Spendthrift Farm, Inc., 514 U.S. 211 (1995).
[25] Calder v. Bull, 3 U.S. (3 Dall.) 386 (1798).
[26] Takis Tridimas, The General Principles of EU Law, 3rd ed. (Oxford: OUP, 2020), 400–410.
[27] EU-domstolen, mål C-120/86, Mulder v. Minister van Landbouw en Visserij (1988).
[28] EU-domstolen, mål C-63/93, Duff and Others v. Minister for Agriculture and Food (1996).
[29] Fritz Schulz, Classical Roman Law (Oxford: Clarendon Press, 1951), 310–315.
[30] Mauro Cappelletti, The Doctrine of Res Judicata in Comparative Law (Oxford: Clarendon Press, 1967), 25–30.
[31] SOU 2025:99, kapitel 7, om användningen av en “ny rättslig grund” för återkallelse.
[32] BVerfGE 45, 142 (1977), om förbudet mot Durchbrechung der Rechtskraft.
[33] BVerfGE 94, 241 (1996).
[34] Corte Costituzionale, sentenza n. 284/2007.
[35] Plaut v. Spendthrift Farm, Inc., 514 U.S. 211 (1995).
[36] Utlänningslagen, kap. 5, § 4; se även ICCPR, art. 2, och EKMR, art. 46.
[37] Martin Loughlin, Foundations of Public Law (Oxford: Oxford University Press, 2010), 210–215.
[38] Robert Alexy, A Theory of Constitutional Rights (Oxford: Oxford University Press, 2002), 66–72.
[39] Europadomstolen, Boultif v. Switzerland, nr. 54273/00 (2001); Üner v. Netherlands, nr. 46410/99 (2006).
[40] Se offentliga rapporter i Sverige om lagens påverkan: Aftonbladet, “Johan Forssell vill dra in permanenta uppehållstillstånd – ett hot mot rättssäkerheten” (2025), där siffran 90 000–180 000 nämns.
[41] EU-domstolen, mål C-120/86, Mulder v. Minister van Landbouw en Visserij (1988).
[42] Fritz Schulz, Classical Roman Law (Oxford: Clarendon Press, 1951), 310–315.
[43] CE Ass., 24 mars 2006, Société KPMG, Rec. Lebon.
[44] Plaut v. Spendthrift Farm, Inc., 514 U.S. 211 (1995); BVerfGE 45, 142 (1977).
[45] Europadomstolen, Boultif v. Switzerland (2001); Üner v. Netherlands (2006).
[46] EU-domstolen, mål C-120/86, Mulder v. Minister van Landbouw en Visserij (1988); mål C-63/93, Duff and Others v. Minister for Agriculture and Food (1996).
[47] Utlänningslagen, kap. 5, § 4; ICCPR, art. 2; EKMR, art. 46.